Identitet #3. Torbjörn Andersson. MFF.

(Läs del 1 och del 2 också, om du inte redan gjort det.)

För ett tag sedan intervjuade jag Torbjörn Andersson, doktor i historia och lektor i idrottsvetenskap på Malmö Högskola. Han har forskat om kulturen kring de svenska fotbollsklubbarna och om deras koppling till den lokala identiteten på de platser de verkar. Hans avhandling ”Kung fotboll” handlar om svensk fotbolls utveckling 1910 till 1950.  Hans senaste bok, ”Spela fotboll, bondjävlar!”, har undertiteln ”en studie av svensk klubbkultur och lokal identitet från 1950 till 2000-talets början”. Han är kort sagt mannen som vet något om det här. Auktoritet och nörd i en och samma person. (Jag använder som alltid ordet ”nörd” i dess allra mest positiva och respektfulla betydelse. De allra intressantaste och mest begåvade personer jag träffat är alla nördar inom något eller några områden. Och ja, Torbjörn Andersson är själv fotbollssupporter. Hammarbyare räknas väl, de också?)

Torbjörn hade många intressanta saker att säga om fotbollsklubbar och vad vi egentligen ska ha dem till, om de identiteter som kopplas till dem. Han tyckte till exempel det problematiskt att klubbarna världen över, i alla fall de förhållandevis lite större, börjar likna varandra allt mer. Att de trots allt snack om ”varumärken” försöker släta över och slipa av sin historia, allt för att inte riskera att stöta sig med någon. Han menar att de alla bara försöker vara ”storklubbar”, inget mer, inget mindre: ”För supportern är det snart så att du egentligen håller på dig själv. Klubbarna är så breda, så tomma på innehåll, att de kan stå för precis vad som helst som passar in på dig. Ta Chelsea som exempel. Är du gammal hederlig rasist kan du säga att detta är i grunden en gammal skinheadklubb med de värsta huliganerna. Är du yuppie kan du säga att klubben står för allt kosmopolitiskt, det trendiga London som är öppet för allt. Och lite ligger det i det.”

Alla fotbollsklubbar, inbillar jag mig, har en gång i tiden bildats av och för personer som ville spela fotboll. För att det skulle ges möjlighet till spel, helt enkelt. För de klubbar som vuxit sig stora är situationen i dag en helt annan. Det vore ju direkt löjeväckande att tänka sig att en förening som till exempel Malmö FF i dag existerar för spelarnas skull i första hand. Torbjörn Andersson höll med mig om det. Vad är då syftet, undrade jag. Torbjörn Andersson formulerade det så här, i ett improviserat förslag till ny portalparagraf i Malmö FFs stadgar: ”Att ge identitet och sammanhållning bland malmöbor och andra intresserade. Det gör man genom att, vad vet jag, spela rolig fotboll. Och vara en medlemsstyrd förening, om man nu vill det. Men spelarna är sak samma. Att vara något för lokalsamhället måste vara syftet.”

Vilken skulle då kunna vara Malmö FFs identitet? Vilka skulle vara de drag hos föreningen, de milstolpar i dess förflutna, som ger den en särart bland svenska fotbollsföreningar? Vilka är de anekdoter och historier som traderas över generationsgränser av anhängare och bildar den kanon som ger föreningen dess identitet? Som gör den till något mer än bara en halvknackig övre-mitten-klubb i en av Europas allra sämsta ligor, till något som faktiskt betyder något och därför är värt att offra tid, engagemang och pengar på?

Det skulle ha kunnat vara modet och viljan att gå före, att ligga i framkant, i takt med samhällsutvecklingen och därmed före resten av fotbollsetablissemanget. Där finns det en stolt historia att ta vara på, om man så vill. Malmö FF var inte den enda klubben som medan det fortfarande var formellt förbjudet betalade ut ekonomisk ersättning till sina spelare för att de överhuvudtaget skulle ha möjlighet att vara lediga från sina jobb för matcher. Men vi var den första klubben som redovisade det öppet, och för det straffades vi hårt av ett hycklande förbund och en ogin grannklubb. Vi var de första som spelade med nummer på tröjorna. MFF spelade i nr 12-22 i en match mot Elfsborg. (Tanken var att motståndarna, som var hemmalag, skulle ha 1-11, men av någon anledning blev det inte av.) Vi var bland de första som inrättade en damsektion. MFFs damer var, precis som herrarna, Sveriges framgångsrikaste. Vi var tidiga med att ta in tränarinfluenser utifrån och var inte rädda för att i mitten av 70-talet anställa den då 26-årige Bob Houghton som huvudtränare. Svensk klubbfotbolls största internationella framgång följde på det. Mångårige ordföranden Eric Persson, ”Hövdingen” kallad, införde redan på 60-talet obligatoriska utflykter med historiskt och kulturellt tema när spelartruppen reste utanför Sveriges gränser. Han ansåg, rätteligen, att man skulle se och uppleva något annat än fotboll, att man utvecklades av det. Vi blev på 1980-talet Sveriges första helt lag med helt professionella spelare. Och så där fortsätter det.

Det här skulle ha kunnat vara vårt arv, vår identitet. Men det blir allt svårare att känna igen det där i dagens Malmö FF. Kursen är lagd mot det där idealet om den generiska storklubben utan störande särprägel. Den framgångsrika damsektionen är sedan länge utkastad. Styrelsens, de som tar ut riktningen, består av uteslutande av företagsledare och gamla spelare från Bob Houghtons framgångsrika lagbygge på 1970-talet.  Idel etniskt svenska, medelålders män (med ett enda undantag). Progressivt och modernt så det förslår. Eller inte.

Häromdagen var det årsmöte i Malmö FF. Man valde då att inte låta flickor återigen spela knattefotboll i föreningen med motiveringen att det skulle vara för dyrt och att damfotbollen i stort för övrigt tjänar på att det inte finns ytterligare ett lag i stan (!). Detta trots att klubben omsätter runt 200 miljoner kronor numera och att problemen med att rekrytera flickor till fotbollen i Malmö är omskrivna. Vi förblir alltså en förening för halva befolkningen: har du inte snopp är du inte välkommen. Det känns ju modernt och framåtblickande. Man valde att rösta in ytterligare två gamla spelare från 70-talslaget i styrelsen (ännu fler, ännu äldre vita män, alltså), men tackade nej till en kandidat som i flera år på heltid jobbat frågor som rör fotbollsklubbars samhällsengagemang och relation till sina supportrar och det lokalsamhälle de verkar i, en kandidat med insikter och kontakter på alla nivåer runt om i fotbollseuropa som få svenskar kommer i närheten av. Tydligen är ”supportrar” en ”operativ fråga”, inget för styrelsen att befatta sig med. Något som måste hanteras. Och inte, som jag trodde, det som utgör själva föreningen, dess ägare och själva puls. (Om man som jag utgår ifrån att de som är medlemmar i föreningen faktiskt också håller på Malmö FF och därmed är just supportrar. Och det borde man väl kunna göra, eller hur?).  Och nästan värst av allt: man har nu strukit portalparagrafen i stadgarna, den som beskrev klubbens syfte. Den har ersatts av ett erbarmligt snömos om sånt som att ”laget är större än jaget” med en stilistik så usel att man blir gråtfärdig. Den har ersatts av till intet förpliktigande powerpoint-slogans i stil med ”vi ska bli Nordens ledande klubb”. Den har ersatts av ”löften” om titlar och ekonomiska vinster. Tankar om vad föreningen egentligen ska vara och för vem, vad meningen med allt det vi MFF:are sysslar med är inte intressanta, inte av strategisk natur, inte av vikt för föreningens framtid. Istället: pengar och pokaler. Opium för folket.

Jag vet så klart hur det kom sig att jag blev MFF:are. Men det är historia nu. Det är länge sedan och jag var en annan då. Så nästa gång jag är i Berlin eller nästa gång jag besöker Kingsmeadow, om jag då träffar Paul, Danny eller Kevin igen, och om de då skulle fråga mig varför jag lägger all denna tid och kraft på Malmö FF, vad det är som gör just den föreningen så speciell. Vad ska jag svara då? Varför håller jag fast vid det? Tips emottages tacksamt. För jag vet snart inte längre.

Annonser
Det här inlägget postades i Inlägg. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Identitet #3. Torbjörn Andersson. MFF.

  1. Niklas skriver:

    Kanske dags för amatörutagningar i Pildammsparken? Dags att bryta sig loss och börja om från början? Eller kanske börja hänga med mig på VVK’s matcher? Division 7 på grusplan med sjukt mycket hjärta!

  2. HL IDS skriver:

    Mycket bra och läsvärt, alla tre delarna.

    Tack Ola!

    • Ola skriver:

      Tack och bock, det värmer verkligen när det kommer från dig. Jag tror och hoppas att du och jag får anledning att diskutera den här typen av frågor fram över. Det finns en del att att ta tag i för den som vill och orkar.

      //IDS, originalet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s